Rida med tacksamhet
Update om Mickos inridning! Nu skrittar vi omkring på stallplan utan problem. Han går avslappnat och obrydd. Som om vi aldrig gjort annat. Det är verkligen nu man får kvitto på att tid, tålamod och positiv förstärkning lönar sig! Bilderna är från andra gången jag sitter på honom utomhus och skrittar en liten längre sträcka. Om en månad ska vi iväg på en helgkurs i akademisk ridkonst, så då får vi hjälp av tränare att lära in hjälper från marken till uppsuttet. Slutor, öppnor och samling, det har vi ju redan nosat på… nu ska vi bara ta med oss det upp i ridningen!
Alltså det här med inlärning, inridning och skolning är så otroligt roligt och spännande. Hästar är bra fantastiska som låter oss sitta på deras ryggar. Det är inget vi borde ta för givet. Efter alla de gånger Micko tydligt visat att han inte vill ha mig där, känner jag mig innerligt tacksam och berusande lycklig över att han nu visar mig det förtroendet. Även om jag alltid haft som mål att få honom inriden, så är det inte själva ridningen som är det viktiga. Det är vägen dit som drivit vår relation framåt. All träning och förberedelse har gett mig en stark häst både i kropp och sinne. De framtida ridturerna är bara ett av många verktyg för att ge honom fortsatt mental och fysisk stimulans.
Visst kan även jag rida för nöjets skull, men det huvudsakliga syftet är att stärka hästen. Om det av någon anledning inte skulle funka att rida mina hästar så är inte det hela världen. Det finns ju så mycket annat roligt man kan göra från marken!
Vad har ni för tankar kring inridning/ridning? Har du ridit in en häst någon gång? Hur skulle du vilja lägga upp träningen om du fick chansen att göra det i framtiden?