Tacksam, för att han på fria ytor, väljer närhet. Foto: Nathalie Kaltea
Just nu jobbar jag och Micko mycket med att hitta energifylld glädje, harmoni och kroppslig balans i samspelet oss emellan. Han är väldigt känslig för mitt kroppspråk. När jag för mig balanserat i min egen kropp, speglar han mina rörelser klockrent. Det är en enorm förmån att få umgås med en häst som väljer närhet och samarbete i alla lägen – även utan utrustning. Faktum är att allt går så mycket bättre utan kapson och tyglar. Då är vi fria att koncentrera oss till hundra procent på varandra, våra rörelser, nuet, kärleken oss emellan…
När man släpper på kontrollen, inte fastnar vid detaljer utan istället koncentrerar sig på det mest elementära… då börjar det hända spännande saker vill jag lova. Vi utvecklas just nu i raketfart! Kanske inte händelsevis alltid på ett tekniskt, utan framförallt ett mentalt plan. Det är inte bara träningen från marken som går bra, utan även inridningen. Där har det också funnits olika typer av blockeringar, som jag med hjälp av självreflektion och guidning från hästarna, nu blivit medveten om.
Inom lekens ramar, dansar vi in i samling. Foto: Nathalie Kaltea
Härom veckan lånade en kompis Rooster och det var tänkt att jag och Micko skulle agera handhäst efter dem. Men Rooster var som vanligt inte speciellt motiverad att gå först. Då tog jag helt enkelt mod till mig och sa “Äsch vi provar att jag rider Micko helt själv!”. Det har ju hunnit bli en del korta turer på stallplanen och i paddocken senaste halvåret. Men ridit ut längre sträckor, det har vi bara gjort två gånger, och då har någon lett oss i lina. Så det fanns en viss nervositet att han skulle sätta emot, springa iväg, bocka av mig, bli rädd… men det är ju Micko vi pratar om – han bara gör som om han aldrig gjort annat! Det var med andra ord inga som helst problem. Tvärtom var den här ridturen precis vad vi behövde för att komma vidare!
Det var helt igenom magiskt att känna hur han tog för sig där i skogen. Spetsade öron, sänkt hals, ryggen höjd. Bara gick stigen rakt fram. Vände inte om, blev inte rädd, tog inga avstickare. Lyssnade på hjälperna i de lägen jag behövde styra, stanna eller starta. Sicksackade mellan träd, duckade för grenar, klev över stock och sten bärandes på sin matte. Jag hoppade av två gånger för att plocka upp tappade boots, satt upp igen från en sten och en stubbe. Inga konstigheter, han stod stilla och väntade på att jag skulle sätta mig tillrätta. Det var som att han väntat på det här i evigheter, som att det är först nu han visar sitt rätta jag. Hans rygg är så mjuk, han känns så stadig och trygg… jag känner mig hemma, rofylld, lyriskt lycklig och adrenalinrusande privilegierad.
Visst är vi fina i vår blå outfit? 😉 Foto: Ronja Jonsson
“Hanna… han gör allt för dig!”, kommenterade min tränare Lina. Ja, ju mer jag inser hur hängiven han är, och ju mer tacksam jag känner mig inför att han ställer upp på sättet han gör, desto bättre går träningen. Förmodligen för att jag vågar lita på honom. Jag tror inte jag har gjort det fullt ut förrän nu. Smärtsam men viktig insikt. Det har alltid funnits en spärr, för jag är obekväm med att släppa kontrollen och lägga över ansvaret på någon annan. När jag tog mig tiden att reflektera över vad som faktiskt hände den där dagen, varför det kändes så stort att rida omkring där i skogen på min ponny, då insåg jag att han verkligen gör ALLT för mig. Han avlastar mig genom att ta över allt ansvar, så att jag bara kan sitta och njuta. Och det är förmodligen exakt det jag behöver för stunden! Inget som helst ansvar. Någon som tar hand om mig, ovillkorligt. Tur jag har en ponny som påminner mig om vad som är viktigt, och vad som är mindre viktigt.
Källan till all min energi, all min styrka, all min lycka, hämtar jag från möten mellan mig och ett litet arabiskt fullblod. Foto: Självporträtt
Det är inte helt lätt att tillåta sig själv genomgå en förändring. Ett behållet grepp om sina tidigare faktum känns tryggare. Vid en introspektion är det många förträngda känslor, innersta rädslor och omedvetna tankar som kommer upp till ytan. Det kan vara oerhört skrämmande att möta denna del av sig själv. Men jag är en person som gillar utmaningar. Att reflektera över mitt liv och tillåta mig själv vara i en fas av förändring, är nog den största utmaning jag hittills ställts inför.
Självreflektion genom hästen;
bli fysiskt och psykiskt medveten om vad man gör, vem man är.
Våga möta det man hittar;
acceptera det du ser.
Utvecklas;
bli ditt mest fantastiska jag!
Ögonblick likt dessa, lever jag på i en evighet. Foto: Självporträtt.
Spetsade ponnyöron ♥
Alltså det här med inlärning, inridning och skolning är så otroligt roligt och spännande. Hästar är bra fantastiska som låter oss sitta på deras ryggar. Det är inget vi borde ta för givet. Efter alla de gånger Micko tydligt visat att han inte vill ha mig där, känner jag mig innerligt tacksam och berusande lycklig över att han nu visar mig det förtroendet. Även om jag alltid haft som mål att få honom inriden, så är det inte själva ridningen som är det viktiga. Det är vägen dit som drivit vår relation framåt. All träning och förberedelse har gett mig en stark häst både i kropp och sinne. De framtida ridturerna är bara ett av många verktyg för att ge honom fortsatt mental och fysisk stimulans.